thisismiki

Igår natt satt jag och pratade på skype med mina vietnamesiska vänner och vi bestämde oss för första gången att tala med varandra på vietnamesiska. Vi pratar bara rent svenska och ändå har vi känt varandra sen barndomen. Så fort vi öppnade munnen gick det inte en stund utan att asgarva! Det var så pinsamt och det lät så fult. Jag tycker att det är så synd att man som person är ursprungligen från Vietnam har dessa gräsliga kunskaper om sitt eget språk. Jag vill ju bevara språket så mycket jag kan och självklart vill man absolut inte glömma bort sitt eget modersmål. För detta språk vill jag föra över till mina barn i framtiden. Det anser jag är viktigt.

Och inte länge till åker jag till Vietnam och då hoppas jag att mitt modersmål blommar när jag är där.

Men ett gott skratt av konversationen fick vi iallafall.